Avmaskning igen. Usch.  Knappt har man vurmat för kattens återkomst i inomhusvärmen, innan den kommer hem med små bitar av bandmask i rumpan. Det är ju ganska vanligt att tamkatter, med fri tillgång till käk, bara jagar, utan att äta upp sina byten. Det gäller definitivt inte Kompis. Han är snarast nitisk när det gäller att äta upp sina möss och sorkar. Till och med de stora vattensorkarna går ner till sista morrhåret. På plussidan gör det att man slipper trampa på kvarlämnade svansar och halka lite käckt i inälvor, på minussidan blir det mask i magen. Det blev ett djupdyk ner i medicinlådan och en kur Axilur. Påfundet med piller som har köttsmak är en förbaskat bra uppfinning, men några sådana hade vi dessvärre inte i lager. Det fick bli ett vanligt, morteln och en sked blötmat istället. Det fungerar också bra, så länge det är matvraket Kompis som ska ha. Den orangea filuren kan vara lite lurigare på det där.