Apropå det här med blomsterfavoriter, så är nog den här den allra käraste vi har. Den stora Blåklockan är en hotad art i Sverige numera och vi oroade oss mycket för att vi också förlorat dem, då de inte dök upp där de skulle under försommaren. Så småningom kikade dock en och annan upp på lite andra platser än förra året, så då vågade vi oss på att andas igen. Allra, allra kärast är vita, även om den nog i grunden är en odlad variant. I år blev det bara två. Nu tas det frön även från dem och hoppet står till att det är tillräckligt bra anlag i kapslarna för att bibehålla linjen. Några får också sitta kvar för chans till naturlig spridning. Det är inte självklart att det blir bättre för att vi lägger oss i.