Minns ni kumminskorporna vi bakade utan att först läsa receptet? Det visade sig halvvägs in i baket att det var sötebröd som var på väg att komma till, istället för den lite mer modesta te-skorpan som var avsedd. Rejn tog i alla fall några till personalrummet i stadshuset, där de blev populära. Lagom till midsommar blev det i alla fall en ny laddning, av det mera matiga slaget. Hon tog helt enkelt ett recept från Vår kokbok och adderade ganska så mycket kummin.
Varje gång man slänger just kummin i morteln så känner man snarast ett behov av en kvarnsten eller liknande, har du också tänkt på det? Det är synd att något så gott envisas med att vara så besvärligt. Vi har faktiskt en rejäl stenmortel i källaren som skulle behöva tas fram vid sådana tillfällen. Tyvärr saknar den en mycket väsentlig del, nämligen själva stöten. Den är tämligen värdelös som något annat än blomkruka utan den.
Resultatet av baket blev hur som helst ganska så bra och uppskattas även av Lo. Eftersom Rejn har varit en skorpgalning sedan barndomen, så kanske det är något nedärvt det där att gilla hårda, torra saker att knapra på? Daniel är inte alls lika begeistrad i fenomenet kex, hårdbröd och skorpor som övriga familjen, utan vill ha allting mjukt. Det gäller allt från mackor till smågodis.