Den här morgonen började verkligen uselt. Peter möttes i ankhuset av fyra pigga ankor och en som inte ville gå ut. Någon knapp timme senare fann Rejn det ovilliga kräket lealös, men fortfarande med andning, under värmelampan där hon fått stanna. Det blev till att ta fram kniven och snabbt avsluta det hela och eftersom Peter redan åkt hemifrån fick hon göra det själv. Ovilja och blödighet kan ju inte få gå före att ta ansvar för att hålla djuren från onödig smärta och lidande. Nu ligger kroppen förpackad i plastpåse ute i cykelförrådet i väntan på att vi bestämmer oss för om vi ska skicka den på obduktion eller inte. Det lutar åt att vi behöver göra en koll, med förhoppning åt att vi kan få någon klarhet.

Vårat ankbestånd är inte det bästa just nu, så det kan förstås bero på något annat också. Vi har dragits med de mest konstiga problem hos dem de senaste åren. Vi misstänker att de kanske inavlats lite för hårt och ska försöka hitta lite nytt blod att föra in i den allt mera krympande flocken. Svensk gulanka är dessvärre inte så lätt att få tag på i våra trakter. Det är inte jättemånga som har dem. I synnerhet inte sådana som inte redan är nära släkt.