Stjärnhimlen så här års är fantastisk. Vi slås av det varje år. När vi bodde utanför Gävle respektive Uppsala, så fanns den aldrig på samma sätt som nu. Här i Åttersta kan man se galaxens band löpa rätt över himlen, vilket man inte kunde göra där. På många ställen kan man se stora stjärnor och finna Karlavagnen på himlavalvet, men att se Vintergatans bälte rinna som en flod bakom dem är något helt annat. Plötsligt står man där, med nackspärr, och förstår varför den fått sitt namn. Vi vet att det finns platser med ännu mindre ljusföroreningar än här, men i jämförelse med vad vi levt med tidigare är det fantastiskt. De mörka veckorna nu innan folk börjar klä sina hus och trädgårdar i ljusslingor, är det helt klart läge att vända blicken uppåt och känna av den svindlande rymden.
Och vad är det om inte höst-tröst?
Vintergatan. Ett av svenskans vackraste ord.