Idag är dagen då vi kanske tänker extra mycket på dem vi förlorat och tänder små lågor för dem vars livslånga brunnit ut. Eller bara abrupt släckts.

En blogg ska vara personlig, men inte privat, sägs det. Det finns många som befinner sig på varsin sida om det i bloggosfären. Det är svårt att veta var den gränsen går. Idag stannar vi vid att säga att det blir fler ljus i mörkret, för vart år vi själva lägger till handlingarna.

Så futtiga blir aldrig vardagens vedermödor, som i skuggan av döden. Och ändå är det just dessa futtigheter som är själva livet. Alla dessa dagar och småsaker radade efter varandra. Det svåra är väl att minnas det och ta vara på även en tråkig dag i november, så den känns betydelsefull, och inte bara en transportsträcka tills vi blir ett med jorden igen.