Igår kväll konstaterade vi nöjt att vi hade hela tretton pigga ankor. Den som var under attack härom dagen verkade ha återhämtat sig. Småttingarna hade accepterats av flocken och till och med minstingen, som vi berättade om förr, hängde med och sprang med nya starka muskler.
Imorse möttes vi av tre döda ällingar och en till som ser sjuk ut.
Kanske har övriga flocken smittat dem med något? Vi vet inte. En dyster morgon har vi i alla fall. Ankor är då mysiga, men våra verkar vara en gåta att hålla liv i. Är det vi som gör fel, rasen som är svår eller är det något genetiskt fuffens med de exemplar vi har?
Peter muttrar och säger att vi bara borde ha höns.