Såhär på landet är vägarna enskilda och vi ingår förstås i den vägsamfällighet som äger och tar hand om den väg som passerar vår gård. Den årliga avgiften för vägen är uppdelad procentuellt utifrån någon gammal formel för jord- och skogsproduktionens belastning. Den uträkningen gjordes någon gång då det begav sig, för hundra år sedan eller så. Med andra ord är den inte längre i fas med tiden. Men det är ingen som bryr sig tillräckligt för att göra en ny uppdelning, så det får vara. Vi och alla andra betalar vad det kostar när räkningen kommer och tänker inte så mycket mer på saken (mer än som smårolig kuriosa att delge omgivningen då).

Något vi tänker desto mer på är de individer som kommer blåsande förbi på vägsträckan i raketfart. Det har blivit ganska mycket barn i byn de senaste åren, och förutom det, så håller sig varje gård här med åtminstone något litet husdjur som strövar fritt, så lite varsamhet skadar verkligen inte. Rejn har målat en skylt som sitter i anslutning till vår egen fastighet. Det ska föreställa siluetter av en katt, ett barn och en anka, sägs det. Ännu har ingen gissat rätt.