Så var det sorg på gården igen. Det är ett  evigt svingande mellan glädje och förtvivlan med dessa djur. I synnerhet såhär i födslotider går pendeln snabbt. I morse fann Peter en nykläckt ankunge dräpt utanför redet där honan fortfarande ruvar och senare på dagen fann vi en avrättad kyckling i hönshuset. Någon av ankorna och någon av hönsen tar gått bärsärk och alla är misstänkta. Det blir svårt att hålla någon rättegång, men gänget kycklingar utan ständigt vaktande mamma fick snabbt en egen hörna av hönshuset avskärmad. Några fler sådana barbarier vill vi inte ha. Under en röd lampa ligger två bedårande ällingar och plirar. Våra ankor har inte skäl till att få umgängesrätt, så här sköter vi uppfostringen. I den mån vi hinner adoptera då.

Midsommar avlöpte med halvtaskigt, men inte helt uselt väder. I synnerhet på midsommardagen hade vi tidvis fullt hus i kaféet. Det säger förvisso inte så jättemycket med en så liten rörelse som vår, men det var åtminstone roligt. Vi hade tänkt besöka vänner på midsommardagens kväll, men var så trötta efter allt bakande, donande och fixande att det blev Panodil och soffan istället. Nu förbereder vi oss inför våffelsäsongen, som börjar nästa onsdag.