Liksom frosten förödande kan slå till en natt mitt i sommaren, rycks människor ibland ifrån oss helt oväntat och alldeles för tidigt. När man befinner sig i rummet där klockorna stannat, känns det ofta oerhört märkligt att världen utanför rusar på i samma takt och innehåller samma oväsentligheter som förut. Hur futtigt är det inte att dekorera sin förstukvist, när en närstående hamnat i sorgens väntrum?